Interna länkar till avsnitt här nedan

Våra nya hövdingar

Media och makt

Politikerjakt

Bristande objektivitet och opartiskhet mer tydlig med tiden

Objektiv granskning finns inte. Syfte och intention kommer alltid först för journalister

Rätt att trakassera??

Mobbing och häxjakt

Kroppsspråk/mimik och tonfall minst lika stort genomslag som ord

Journalister och media modellskapande för unga

Uppdrag granskning och liknande program

Kopierar varandra urskiljningslöst utan källgranskning

Om komplotter

Man väljer sina offer?

Råd till den som granskas av media

Råd till dig som intervjuas i direktsändning

Kommentar till intervjukulturen

Råd till dig som blir uthängd i media / utsätts för mediadrev

Den som sig i leken ger

Granskarna granskas inte

Makt korrumperar

Det som inte syns eller hörs finns inte

Kvävd debatt i Sverige

Svågerpolitik, Kollegialitet och Kotterier. Mediamaffia?

Ett aktuellt exempel jan 2016

Kanske vill vi inte veta?

Avslutande reflektioner

 

Murvlarnas tidevarv

Dom granskas inte av någon

När man söker på nätet efter kritik mot media och information om bruket av mediastrategier så finns där ingenting. Det är som ett stort svart hål, som att dom är oberörbara. Man får kalla kårar...Hur är detta möjligt?

Om du vill gå direkt till olika avsnitt så finns de olika kapitlen listade både här nedan under inledningsavsnittet samt i menyn på höger sida.

Om murvlar.se

Det här en webbsida som riktar mycket stark kritik mot media och företrädare för media. Min kritik riktas mot media och journalister som kollektiv, MEN det är främst TV media och dess företrädare som är i skottgluggen pga det enorma genomslag, den makt TV har. Kvällspressen har kanske i enstaka fall också ett stort genomslag, men saknar kändisskapet samt den möjlighet till subtil manipulation av sina framställningar som TV har i form av klippteknik, kamerateknik, frågeteknik och bruk av manipulerande kroppsspråk. Vidare är det främst granskande journalistik och nyhetsjournalistik som jag riktar kritik mot eftersom det är inom dessa områden som desinformation får störst konsekvenser.
Möjligen är jag ibland onyanserat kritisk, MEN det i sin tur bör ses i ljuset av att media och dess företrädare i princip går fria från allvarlig kritik och granskning samt att detta av demokratiskäl nödvändigtvis måste ändras. Det är ett växande demokratiproblem och det är farligt!!
Det finns stort behov av en motbild i synen på media som helhet men i synnerhet till den glassiga, Disneyaktiga, idolfyllda TV världen som är den del av media som idag påverkar samhället och oss medborgare i särklass mest. Tänk efter lite. Här har vi ett relativt begränsat antal kända profiler som vi ser mycket ofta i TV rutan. Dessa personer/ deras mediala företrädare anordnar faktiskt offentliga TV sända galor för att ge sig själva/varandra priser. Jag hoppas verkligen att licenspengar inte är inblandade i denna kollektiva narcisism. Visst är det kul och under hållande med galor, MEN det finns massor med behjärtansvärda områden där galor har annat syfte än att bekräfta egna meriter och stärka den egna självbilden.
Betänk också att en enskild journalist kan ha makten att genom att skapa ett drev se till att ett statsråd, en partiledare eller en högt uppsatt chef tvingas avgå. Det finns inget som säger att journalisten i sin granskning och sitt agerande agerar mer moraliskt riktigt än den han eller hon granskar. Tvärtom har journalisten möjlighet att tumma på sanningen och överdriva ganska fritt utan upptäckt eller påföljd och vanligen utan att en motbild publiceras. Den som granskas har ofast inte den minsta möjlighet att publicera sin version på ett sätt som ger möjlighet till upprättelse. Ett drev kan vidare vara ett beställningsverk från annat håll utan att detta går att veta eller styrka. Vidare kan ett drev tajmas och en tidpunkt väljas då det gör som mest skada. Den som tror att sådant inte förekommer är i mina ögon ytterst naiv.

Allt jag skriver om här nedan är min egen uppfattning och det jag påstår grundar sig på vad jag tror gäller. I en del fall har jag belägg som jag själv finner tydliga, men mina påståenden måste ändå betraktas som en personlig uppfattning och jag tänker inte dras in i att försöka bevisa fakta eller att jag har rätt. Var och en får bilda sig en egen uppfattning.
Jag hoppas dock att mitt försök att skapa en debatt om medias makt och roll kan få dig som läser detta att bli mer ifrågasättande. Behovet av ifrågasättande och kritisk granskning av mediavärlden är mycket mycket stort. Det har en avgörande betydelse för demokratin hur media agerar och hur trovärdiga dess företrädare är. Nyheter som görs om och vinklas för att bli så "saftiga" och säljbara som möjligt kan orsaka stor samhällsskada.
De flesta av oss har mycket lite begrepp om hur styrda och påverkade vi faktiskt är. Vi lever i ett ständigt mediabrus där de flesta accepterar det media publicerar. Kom ihåg att varje nyhet i en tidning är komponerad av en journalist och att varje programinslag i TV som inte sänds direkt är en ihopklippt kompott som vill lyfta fram något man anser viktigt och som kan vara hur vinklat som helst för att få fram ett visst budskap. Vi som tittar eller läser upplever publicerade nyheter och budskap som en sammanhängande helhet och vårt naturliga sätt att ta in och processa information gör att vi inte normalt sett tänker på vad som inte sagts. Den bild vi tar in upplevs oftast som en hel "objektiv sanning". Skulle vi mot förmodan undra över något som sägs finns sällan möjligheter att bedöma sanningshalt och/eller om något viktigt uteslutits eller lagts till.
När det gäller nyheter som inbegriper en person/personer som agerat fel eller misstänks ha gjort det så bör man utgå från att det är skrivet eller klippt på ett sätt som gör bilden av personen så upprörande som möjligt samt att den "sanna" eller mer kompletta bilden kan vara och ofta är mycket annorlunda. Ofta har man brutit ut en liten bit av en helhet och framställer detta som "hela sanningen." På senare år har det dessutom blivit allt vanligare att använda ordet "avslöja" när denna typ av nyheter presenteras. Ordet avslöja är suggestivt och antyder att här har man lyft på ridån och kan visa hur något "verkligen ser ut".

Bristen på kritik och granskning av media beror på att det är just media som publicerar det mesta av samhällets information, nyheter, kritik och personangrepp. Här finns ingen öppenhet och MAN GRANSKAR INTE SIG SJÄLVA ELLER VARANDRA. Det är svårt att inte i stället få bilden av att man konsekvent är yrkeslojala och håller varandra om ryggen samt undviker kritisk granskning av kollegor och av andra etablerade mediala aktörer.
Den bild som snarast framträder och då främst i TV-media är att man gynnar varandra, lyfter fram varandra och inte sällan gullar med varandra genom att bygga upp kändisskap och låta enskilda företrädare allt oftare förekomma i olika program t ex som expertkomentatorer eller i expertpaneler mm samt ibland även i sammanhang där dom inte direkt utövar sitt yrke utan får framträda som kändisar. Detta är ett allvarligt samhällsproblem och hotar vår demokrati eftersom media med TV i spetsen i dag utgör den i särklass största maktfaktorn i samhället vid sidan av toppolitiker och multinationella företag. I vissa avseenden framförallt när det gäller opinionsbildning har media i sin helhet betydligt mer makt än de flesta politiker och vissa företrädare kan enskilt ha mycket stor personlig makt i detta och andra avseenden. Den vars kändisprofil byggs upp systematiskt får en alltmer växande idolstatus och blir ofta förebild för allmänheten och inte minst i många fall för våra ungdomar.

Mediadrev och medial granskning skapar ibland ett oerhört lidande hos enskilda. Viktigt i sammanhanget är dock att det inte bara är de som granskas på ett inte sällan oetiskt sätt som är offer. Medial desinformation i form av negativa förstärkningar av fakta och förvanskning av fakta drabbar hela samhället och vi är som tittare och läsare alla offer när sådant förekommer.

Bra och fria media är en livsnödvändighet för demokratin och visst tror jag att våra svenska medier oftast gör ett gott och viktigt arbete. Mängder av fina medarbetare och journalister, kanske de allra flesta? sköter säkert sitt jobb förhållandevis bra eller mycket bra samt gör bra etiska och moraliska gränsdragningar i sitt arbete. Det finns dock tyvärr också ett antal som inte gör det och dom skadar både branchen och samhället. När det rör sig om framträdande personer så kan dom tyvärr p g a sitt kändisskap bidra till att en dålig kultur accepteras och växer.
Eftersom jag generaliserar mycket kraftigt i det jag lyfter fram nedan och eftersom jag fokuserar på det negativa vill jag samtidigt framföra en ursäkt till alla dem som känner sig utpekade, men som vet att dom håller sig för goda för att falla in i de ovanor och det missbruk som jag pekar på. Var och en vet nog rätt väl själv huruvida och i hur hög grad han eller hon passar in i den negativa bild jag ger.
Samtidigt vill jag dock lyfta fram att det troligen är mycket få nyhetsjournalister och redaktörer som är oskyldiga när det gäller det faktum att man onyanserat och okritiskt tar in nyheter från andra journalister och nyhetskällor. Att göra detta är rutin, delvis pga tid och resursbrist och delvis för att man lätt dras med i att ha saftiga nyheter att komma med till sin publik eller läsekrets. I detta avseende är journalistkåren som helhet vanligen delaktiga, ansvariga och ofta klandervärda och en självsanering är här både nödvändig och önskvärd.

Avslutningsvis vill jag att du begrundar följande. Om inte internet fanns skulle det inte finnas den minsta möjlighet för mig att framföra den här typen av kritik. Ingen medial aktör skulle ställa upp, sannolikt inte ens på att ta in en debattartikel.
Det jag lyfter fram vill man helt enkelt inte ha upp på bordet. Det är alltför känsligt.

Jag har skrivit olika avsnitt som jag anser viktiga och länkar till dem nedan.

Våra nya hövdingar

Varje samhälle behöver sina ledare, sina hövdingar. Det gäller en liten indianstam i Amazonas likaväl som ett modernt demokratiskt samhälle. Det är viktigt att förstå att vi "moderna" människor i grundläggande avseenden är lika ”primitiva” som medlemmarna i en liten stammiljö. Det är samma relativt enkla mekanismer som får oss att utse och acceptera en ledare.
Jag har levt länge nog att uppleva samhällsutvecklingen från 50 talet till i dag och kunnat följa de stora förändringar som skett inte minst på det mediala området. Jag vågar påstå att vi på 50-talet hade politiska ledare som de flesta såg upp till eller åtminstone satte sin tillit till när det gäller deras ledarskap och att dom relativt väl accepterades som makthavare. Detta innebar att våra ”hövdingar” då huvudsakligen var desamma som dom som har uppdraget att styra landet.
Någonstans på vägen från då till nu smög sig en förändring in. Avgörande är TV samhällets framväxt och utveckling. Makthavare av olika slag och framförallt politiker blev med tiden ett allt mer lovligt byte i media med TV som drivande medium. Samtidigt blev våra TV personligheter mer och mer uppburna kändisar och personer som många ser upp till. En journalist kunde t ex relativt lätt i en intervjusituation få en politiker att framstå som mindre trevlig, mindre tillförlitlig eller ha bristande moral och kompetens inte minst för att våra politiker allt mer drevs till att inte svara öppet på frågor med risk för att då ”sättas dit” och sedan bli uthängda för saker dom sagt. Under många år ökade politikerföraktet i samhället huvudsakligen på grund av TV medias ökande och mer effektiva jakt på makthavare.
Om man kan detronisera någon och samtidigt själv sitta kvar "orubbad" så upplevs man utåt som den som har makten. Detsamma gäller om man lyckas få någon att gå i svaromål och framstå som mindre moralisk, mindre omdömesgill, ha agerat felaktigt mm. I spåren av detta kan man därför successivt följa en maktförskjutning där våra ”hövdingar” numera till stor del är kända TV profiler. Det är dom som ger oss information och det är dom som kan sätta en politiker eller annan makthavare på plats och ställa denne till svars. Samtidigt är det dom som på ett avgörande sätt kan styra över opinionen. Denna maktförskjutning leder till att vi nu har ”hövdingar” som inte är våra ledare. Hövdingar som har makt men som inte har mandat att styra samhället. Detta är en underlig och inte särskilt konstruktiv ordning. Mediavärlden har successivt byggt upp en maktposition som ger stor makt att påverka, men är helt utan verkställande förmåga. Maktförskjutningen politiker - media verkar möjligen ha planat ut de senaste åren, men maktbalansen är mycket sned och med en tydlig slagsida mot mediavärlden som den del av samhället till vilken de flesta ser upp till och tror på.

Media och makt

Jag tror inte att mediavärlden och dess företrädare medvetet försökt tillskansa sig makt. Snarare verkar det finnas en närmast naiv omedvetenhet om eller i varje fall ovilja att medge den makt man har och den maktposition man tillförskansat sig.
I min ungdom verkade det finnas en viss gemensam syn hos mediaföreträdare och politiker. Man delade ansvaret för samhället men med olika uppdrag. Som jag nämnt har denna ansvarsfördelning successivt urholkats och den sk skjutjärnsjournalistiken bröt definitivt och slutgiltigt denna gemensamma syn. Polariseringen mellan media och politiker ökade sedan dramatiskt.
Det är nu både skrämmande och påtagligt att en journalist på rätt (eller möjligen helt fel) position har en oerhörd personlig makt. Maktförhållandet mellan en journalist, framförallt en så kallad granskande journalist i TV media och ett intervjuoffer är så sned att det inte skulle accepteras någon annanstans i samhället. Man skulle i alla andra sammanhang av etiska skäl ifrågasätta och reglera ett så snett maktförhållande för att förhindra övergrepp och skydda enskilda individer från den utsatta position de kan hamna i. Det är nog bara i ett fängelse, psykiatrisk tvångsvård eller i förhållandet polis- brottsling som en så stor skillnad i maktposition tillåts i samhället i övrigt men när det gäller dessa exempel finns det ändå regler och rättigheter för den som är utsatt vilket det inte gör för dem som är utsatta för övergrepp i media eller drabbas av mediadrev. Det kan tyckas märkligt att detta maktövetag för journalister inte debatteras eller ifrågasätts när maktmissbruk i samhället i övrigt nästan alltid lyfts fram och påtalas.
En rimlig slutsats är naturligtvis att de som skulle kunna lyfta fram och hjälpa till att belysa problematiken är just de som då skulle ifrågasättas. Hur kan det komma sig att vi medborgare stillatigande accepterar en sån ordning? Vi är nästan uteslutande passiva åskådare till politiker/makthavarjakten i våra medier. Kanske har vi ett slags behov av att se på detta som ett skådespel där vi kan gotta oss åt andras olycka och misslyckanden? Att vara åskådare till maktspelet med en slags janteaktig nöjes- eller sensationslystnad?
En sk granskande journalist kan utdela mycket värre straff till en person än en domstol och dessutom med betydligt mindre möjlighet till opartisk bedömning eller rättelse om något blivit fel. En person som hängs ut av media får inte sällan ett livslångt straff. Straffet kan dessutom drabba hela hans eller hennes familj och ibland även omgivning i övrigt. En persons barn kan bli utsatta för mobbing och förföljelse utan att någon kan hjälpa eller ställa tillrätta. Möjligheten till upprättelse är i princip obefintlig och förföljelsen kan pågå i åratal.
I sammanhanget måste framhållas att det knappast finns en enda journalist som granskar opartiskt. Tvärtom har den granskande journalisten i stort sett alltid en agenda, ett mål och gör sitt bästa för att driva sin granskning till att bekräfta detta mål. Man lyfter konsekvent fram det som talar för det man vill uppnå och förtiger det som kan ge en annan bild. Detta arbetssätt har möjligen inte varit ovanligt även tidigare. Problemet är dock att det verkar ha blivit allt vanligare och med det genomslag som media och framförallt TV idag har så blir konsekvenserna nu enormt mycket större än tidigare.
Nästan hela vårt samhälle verkar acceptera denna ordning. Om någon på ett avgörande sätt ifrågasatt detta så har jag missat det totalt.

Politikerjakt!

Det är märkligt att ingen vill peka ut media och dess företrädare som huvudansvariga för vår successivt förändrade och alltmer negativa syn på politiker. Under många år har media "jagat" och ifrågasatt våra politiska makthavare. Vi, allmänheten får vår bild av politikerna via media och då främst TV. När politiker blivit alltmer trängda och ifrågasatta så har dom också blivit mer och mer försiktiga och ingen vågar numera riktigt stå upp för det han eller hon tycker. Föraktet som följer av detta har sin grund i det intryck vi får som tittare då journalister och programledare oupphörligen gör allt de kan för att "sätta dit" politiker. Media skapar genom sitt agerande ett negativt klimat och en bild av att politiker inte är tillförlitliga och ansvarsfulla. Jag menar att den bilden är felaktig och orättvis. Våra politiker gör så gott dom kan för att klara sina ofta mycket svåra uppdrag. Dom är inte mer ofelbara än vi andra och behöver ha stöd för det dom gör i stället för att ständigt bli ifrågasatta. Det politiska arbetet blir lidande och klyftan ökar mellan oss medborgare och dem vi ger makt att styra. Att politiker behöver granskas ibland i sitt arbete innebär inte att vi till varje pris måste försöka klämma åt dem. Demokratin gagnas föga av en sådan hållning.
Jag vänder mig inte alls mot att politiker utfrågas och intervjuas. Det är attityden som är problemet. När den som frågar är nedlåtande respektive föraktfull, agressiv, arrogant eller utstrålar allmänt misstroende så blir detta tongivande för den som tittar och lyssnar. När detta ständigt upprepas så cementeras denna negativa politikerbild i det allmänna medvetandet. För mig är sambandet mellan TV medias attityd till politiker och det ökande politikerföraktet mycket tydlig och att ökningen av politkerföraktet har vuxit i takt med TV medias växande inflytande. Hur kommer det sig att ingen talar om detta. I mina ögon är det ett exempel bland många på att media har ett okränkbart spelrum som är obehagligt stort och en fara för demokratin och som ingen ifrågasätter. Det visar också att mediala aktörer antingen är omedvetna om vad dom ställer till med eller faktiskt kanske gör detta helt medvetet utan hänsyn till de konsekvenser detta får för samhällsklimatet.

Bristande objektivitet och opartiskhet mer tydlig med tiden.

Under tiden från 50 talet till nu har bristen på objektivitet i medial granskning successivt ökat. Åke Ortmarks läskiga aggressivitet innebar ett tydligt paradigmskifte och Jan Guillou var av samma skrot och korn. Även om Guillou inte var lika öppet aggressiv så var han kanske just därför ännu mer ”effektiv”. Sedan kom personer med arrogansen i centrum såsom t ex Robert Aschberg m fl. Efter att den typen av personer fått härja fritt så har objektivitetskriteriet i princip lyst med sin frånvaro i TV media.
Sen har vi då program som Striptease och Uppdrag granskning. Man kan undra hur många offer dom skördat i sin jakt på att bekräfta sina sanningar. Det som är läskigt med just dessa program är att dom har en viss samhällsnytta och ibland lyfter fram viktiga missförhållanden. Man bör dock alltid vara medveten om att vi INTE VET fakta som INTE presenteras. Har man insikt i hur dessa program görs så VET man att vinklingen för att bekräfta det åsyftade målet oftast är i stort sett total samt att den som är utsatt/ifrågasatt helt saknar möjligheter att ge sin bild av sanningen.
Den här typen av program är synnerligen suggestiva och medryckande och det är mycket svårt som tittare at inte dras med i drevet som skapas. Jag vill med stark emfas framhålla att man bör vara synnerligen skeptisk till just den här typen av program. Dom som gör dem är mycket skickliga och använder metoder som är väl genomtänkta. Både kamerateknik, klippteknik och frågeteknik och kroppsspråk är anpassade till att göra framställningar som det är oerhört svårt att INTE tro på. De som gör dem är experter på att sortera fakta och manipulera sanningar.

Objektiv granskning finns inte. Syfte och intention kommer alltid först för journalister

Journalister har i stort sett alltid ett syfte och vill alltid "uppnå" något. Det ligger i journalistikens natur. Man behöver få fram något som är säljbart som läsare och tittare vill ha. Vi allmänheten är närmast som en cirkuspublik. Vi vill ha underhållning som griper tag och är fascinerande. Skandaler och misslyckanden är godis. Historier om lycka och välgång utan andra kryddor säljer dåligt och har tyvärr vanligen lågt tittar/läsarvärde. Ett granskande program som kommer fram till att något felaktigt eller omoraliskt INTE ägt rum kommer inte att vara intressant för en publik och kommer då inte heller att säljas eller visas.
Den granskande journalisten gör i princip vadsomhelst för att få ett scoop eller en bra historia vanligen med ett innehåll där någon kan framstå som dålig, omoralisk, inkompetent, att ha gjort fel eller t o m framstå som ondskefull.
Om man gör en granskande story så skär man oftast ut en liten tårtbit av verkligheten och plockar sedan dit de ”fulaste russinen” dvs de bitar man hittar som gör att storyn passar så bra som möjligt in i det syfte/mål man har. Inte sällan finns här en oerhörd hänsynslöshet mot den eller dem man vill komma åt. Ärlighet är inte något man kan räkna med som intervjuoffer eller granskad i sådana sammanhang och jag vill bestämt varna för att ställa upp på bandade intervjuer i granskande program eftersom efterkommande redigering vanligen görs på ett sätt som så mycket som möjligt gagnar syftet. Programmakarna kan från en lång intervju oftast hitta några bitar som passar till detta. Man bör ha klart för sig att här används också kameratekniken ofta på ett sätt så att bilder blir negativa för den man vill ska framstå i dålig dager. Man tar fula närbilder i utsatta situationer eller då någon är lite osäker. Finns brister i klädsel, frisyr, beteende, kroppsspråk eller liknande så siktar man in sig på detta. Råkar man missa att få fram en tillräckligt negativ bild under en intervju kan man ibland hitta en bild i sina arkiv där offret ser tillräckligt dålig/negativ ut. Man gör alltid sitt bästa för att uppnå sitt mål.

Rätt att trakassera! Att inte hålla avtal. Bristande ärlighet mm

Journalister verkar ibland leva i en egen värld där dom har rättigheter som andra inte har samt saknar skyldigheter som de flesta andra har. Ändamålet helgar medlen. Man kan lova att inte banda eller publicera utan att hålla sina löften. Man kan tränga sig in på privat område stå utanför en bostad med sina kameror mm mm. Jag har svårt att se att detta är acceptabelt. Det är ett slags otillbörlig förföljelse som journalisten likt alla oss andra borde hålla sig för god för. Om man t ex vill komma åt en person och står utanför dennes dörr på morgonen så trakasserar man ofta inte bara den person man är ute efter utan även dennes familj ibland med barn och kanske även personens grannar. Vänner kan också bli lidande. Vem kan anse att detta är berättigat?? Om man inte håller löften så har den man sviker inte möjlighet att göra någonting åt detta eftersom maktförhållandet är så snett. Barn och andra närstående till den som förföljs kan drabbas oerhört hårt och utan någon som helst möjlighet att värja sig. Det är svårt att inte komma att tänka på talesättet ” det går inte att göra omelett utan att knäcka ägg” som något som kanske är en ledstjärna för i varje fall en del journalister.
När Journalisten har ett scoop i sikte och tummar på sanningen vilket om man frågar utsatta personer är mycket vanligt så gör det mycket sneda maktförhållande att offret är helt maktlöst. Offret har ju ingenstans att publicera sin historia med samma genomslag. Detsamma gäller ev rättelser när någon lyckats visa att journalisten varit så fel ute att en story är helt eller delvis falsk. En rättelse efter nämndbeslut i pressens egen nämnd är i det närmaste utan effekt för den som redan är misstänkliggjord eller brännmärkt. En dementi gör man ingen större historia av. Misstankar kvarstår dessutom nästan alltid hos allmänhet och omgivning och smutsen går inte att tvätta bort.
Till saken hör att de som drabbats av mediaförföljelse aldrig får sin sak prövad igen. Media följer inte upp och rättar till om så behövs. Man kan däremot lätt riskera att bli utsatt igen, men är annars ett bortglömt offer i förhållande till den stora offentligheten. Oftast är man dock väl ihågkommen som en misstänkliggjord person i sin sociala omgivning.

? Har du som läser detta nånsin sett en artikel av typen:

"Hans liv blev ödelagt av efter Göteborgspostens påhopp"
"Uppdrag gransknings kampanj försatte företagare i konkurs"
"Hon fick en svår depression och lever ett undanskymt liv efter mediadrevet"
"Ung man tog sitt liv efter att ha blivit nedsvärtad i media"

Jag tvivlar på att du har sett något sådant reportage och jag tror inte att du kommer inte att få se något sådant i framtiden. Det skulle ju innebära att media måste medge vad dom kan ställa till med.
Kanske tänker du att de som drabbas säkert har gjort något så allvarligt att media nog ändå agerat rätt även om det fått olyckliga följder. Jag kan bara säga att från min horisont och med mina referensramar så är det minst lika troligt att det som sagts har mycket stora brister i fråga om sanningshalt och OM det finns viktiga sanningar som avslöjats så är det sannolikt att det hela överdrivits kraftigt för att göra historien säljbar.

Mobbing och häxjakt

En sk granskande journalist eller ibland även en intervjuande tv redaktör i direktsändning spelar vanligen på samma mekanismer som den som mobbar i skolan eller på jobbet. Man gör det man kan för att få någon att framstå som dålig i ögonen på läsare och tittare och offrets utsatthet är om möjligt ännu mer dramatisk och utan försvarsmöjligheter än de är i en ren mobbingsituation. Det finns ingenstans att fly undan när mediadrevet är igång. Likheten med häxjakt är slående i mer dramatiska fall och en människas liv kan bli helt ödelagt. Med lite fantasi kan man ganska lätt göra jämförelsen och inse att jämförelse med riktig häxjakt i vår historia är korrekt och jag tror att det är en bra jämförelse just för att få lite mer insikt om allvaret i vad ett mediadrev kan innebära för den enskilde.
En riktig häxjakt så som den såg ut i vår historia ägde rum utifrån de värderingar som då rådde i samhället. Förmodligen ansåg många då att dessa värderingar var riktiga på samma sätt som vi i vårt nuarande samhälle anser om våra värderingar. Övertygelsen om vad som är rätt och riktigt var/är förmodligen likartat stark i båda fallen.
En mediajakt i Sverige sker utifrån värderingar i vårt eget samhälle i det samhällsklimat som just nu råder. Även om jag för min del anser att vi lever efter i huvudsakligen bra värderingar så tycker jag samtidigt att det är orimligt att på det sätt som media ibland gör jaga dem som tycker annorlunda och allvarligt påverka samt kanske ruinera deras liv. Vi har lagar att följa och den som bryter mot lagar får ett straff. En person kan dock få ett enormt mycket större straff just genom en häxjakt i media utan att egentligen ha brutit mot någon lag på ett sätt som motiverar straff i laglig mening. Att vi tillåter detta och ibland till och med frossar i det är inget som vi har anledning att vara stolta över och att vi stillatigande bejakar att ett relativt fåtal har "rätten" att göra just detta är beklämmande och mycket farligt för oss alla.

Kroppsspråk/mimik och tonfall minst lika stort genomslag som ord

Om man är villig att närmare reflektera över det jag lyfter fram och se vilka mekanismer som används så kan man nog lätt minnas många situationer där någon intervjuas och intervjuaren har ett tonfall, ansiktsuttryck och en attityd som uttrycker negativitet misstänksamhet, förakt m m . Orden och frågorna kan då spela en ganska underordnad roll. Det som sägs kan vara viktigt, men kroppsspråket gör alltid ett eget intryck.
Förnekande eller ovilja att svara från offret blir kontraproduktivt om man utfrågas med en sådan attityd och utfrågarens attityd bekräftar den bild man vill ha fram.
Om man blir utfrågad på ett sådant sätt blir just det faktum att man inte vill svara eller slingrar sig och inte ”erkänner” ett slags bevis på skuld.
Journalister har ett så stort övertag att när de dessutom genom sitt kroppsspråk ger ett intryck av att någon är "dålig" så slår den bilden igenom mycket kraftfullt i förhållande till tittare och den intervjuade upplevs ofrånkomligt som en person som inte har rent mjöl i påsen.
Just när detta skrivs pågår det ett drev mot Margot Wallström. När den kvinnliga nyhetsuppläsaren i kvällens Aktuellt 13 jan 2016 meddelade nyheten om en kommande förundersökning i fallet med Margot Wallströms hyreslägenhet så lyckades hon inte dölja ett belåtet svagt leende som gav ett mycket tydligt intryck av att "Här har vi allt en riktig godbit för er tittare. Nu lyckas vi klämma åt en av våra makthavare ordentligt." Den typen av subtil mimisk kommunikation förekommer tyvärr inte alls sällan i TV i liknande sammanhang. Lars Adaktusson var t ex en person som ofta gav signaler av liknande slag när han var aktiv som granskande journalist.
Tyvärr tror jag att många som intervjuar inte själva tänker på vilket genomslag deras attityd kan ha och enligt min mening borde en journalist som inte har kontroll på sitt kroppsspråk inte få göra granskande eller ifrågasättande intervjuer. Man behöver inte se förakfull eller arg ut eller se ut som om offret luktar illa när man gör en granskande intervju.
Det finns även personer i journalistkåren som verkar ha en negativ, kritisk, aggressiv, fördömmande eller föraktfull attityd inbyggd i sin personliga utstrålning. Jag skulle kunna peka på ett antal kända TV journalister i det sammanhanget, men avstår och ger bara rådet att du som läser detta själv tänker efter. Du har säkert sett samma sak. Dom kan t ex se ut som arga föräldrar eller lärare som anser sig ha rätten att förhöra och läxa upp ett olydigt barn.
Man kan när det gäller intervjuer efterlysa en positiv nyfikenhet av det slag som Skavlan verkar ha. Han kan få folk att berätta rätt svåra personliga saker just på grund av sin inte fördömande attityd.

Journalister och media modellskapande för unga.

Mobbing debatteras mycket i samhället. Mobbing bland unga har inte minst blivit än mer aktuellt pga möjligheten att i sociala media mobba och trakassera andra.
Eftersom TV-journalister numera oftast är kändisar som människor ser upp till så får deras sätt att bete sig mycket stort genomslag. Om Janne Josefsson kan få pris för sin intervjuteknik så kanske man borde fundera lite närmare på vilka signaler man sänder ut till samhället i övrigt. Han kan vara extremt otrevlig mot folk och hans tonfall och mimik är ibland så obehagliga att i varje fall jag inte ens vill se hans ansikte i TV rutan. Jag blundar faktiskt ibland när han dyker upp just för att han dels ofta ser så allmänt negativt kritisk ut samt för att jag har så många negativa minnen av att ha sett honom bete sig illa mot dem han frågar ut. Även om han är exceptionell så är han inte ensam om att behandla folk illa. Man kan undra varför unga skall tycka det är fel att behandla folk som skit när framträdande TV personligheter ibland gör precis just detta.

Det är mycket märkligt och motsägelsefullt när man i TV rutan ser en journalist lyfta fram mobbing som ett problem som man måste komma tillrätta med och kanske även gör ett indignerat program om hur fel och omoraliskt mobbing är när samma journalist i andra sammanhang kan dyka upp och spela på just samma mekanismer som mobbaren i sin iver att ifrågasätta någon han eller hon intervjuar. Om inte av andra skäl som jag lyfter fram så borde mediaföreträdare och journalister just i detta avseende ägna sig åt självkritik och reflektion över sin roll och sin makt. För våra unga är mediasamhällets modellskapande roll extra stark och dagens ungdomar är nog tyvärr betydligt mer okritiska och mer mediaorienterade än de flesta vuxna.

Uppdrag granskning och liknande program

Jag har nämnt dessa program tidigare men det finns anledning att säga någonting extra om de specifikt granskande programmen av typen uppdrag granskning.
Som tittare måste man ha klart för sig att detta är program som är oerhört professionella. Dom som gör dessa program vet precis hur de skall göra för att få fram just det budskap som är avsett. Man använder intervjuteknik, klippteknik och kamerateknik mycket målmedvetet tillsammans med övrigt arbete som bygger upp programmet. Val av vilka man intervjuar, kontaktmetoder, ordval, tonfall, mimik mm mm.
Som tittare bör an ha klart för sig hur målmedvetet dessa program är gjorda och jag vill ge rådet att ALLTID som tittare vara skeptisk och med jämna mellanrum försöka påminna sig om att den bild som man får till livs är vinklad och kan ha stora brister i fråga om sanningshalt eller t o m vara helt felaktig. Det här är en svår utmaning. Jag själv som kan mycket om kommunikation och vet en del om metoderna måste påminna mig om detta hela tiden när/om jag tittar. Gång på gång lockas jag att tänka att ”det här verkar väl ändå som att det måste stämma”. ”Här har vi nog en person eller personer som är riktigt förtjänta av att synas i sömmarna”. Det är så välgjort, så suggestivt att man obönhörligt dras med i den jakt som pågår.

Man bör veta att de personer som är måltavlor är jagat byte. Jakten kan pågå i veckor, vilket är en effektiv utmattningsteknik!
När du som mycket ofta händer ser en person som verkar fientlig och avvisande i att neka att bli utfrågad så visas detta upp på ett sätt som ger en bild av att här finns någon som är skyldig eller berättigat misstänkt. Kom då ihåg att personen är rädd och jagad samt rejält trött på jakten/uppmärksamheten. Att i det läget ge ett vänligt positivt intryck är för offret nästan omöjligt. Rädslan är berättigad. Man vet att man inte kommer att bli juste eller rättvist behandlad och man skyddar sig så gott man kan. Att inte ställa upp på en intervju är oftast klokt och vittnar om en sund självbevarelsedrift. När man visar upp folk i dessa trängda situationer så används kamerateknik och klippteknik på ett sätt som på bästa möjliga sätt styrker bilden av att här är det någon som inte har rent mjöl i påsen. En vanlig teknik är t ex att fota någon med kameran lågt nere så att man ser personen halvt underifrån. Detta ger ofta ett extra negativt intryck när någon verkar fly från uppmärksamheten.
Jag tycker att den som säger nej till en intervju oftast gör helt rätt och vill bestämt avråda dem som jagas av t ex Uppdrag Granskning från att ge bandade intervjuer. Programmakarna vet precis vad dom gör och dom kommer att klippa och filma och fråga på ett sätt som gör det näst intill omöjligt att få en rättvisande intervju. Maktförhållandet är helt till granskarens fördel. Det är nog bara personer av kalibern Carl Bildt och Bert Karlsson som har förmågan att klara den här typen av personangrepp. Personer som själva är tillräckligt skrupulösa och arroganta för att skita i andra, stå upp för sig själva, bemöta angrepp och låta negativa påhopp rinna av. Man bör nog också ha ett tillräckligt stort så kallat ”draåthelvetekapital” om man skall gå helskinnad ur en drabbning med t ex Janne Josefsson.
Jag säger inte att alla program som uppdrag granskning och liknande är helt oberättigade, men jag vill lyfta fram baksidan, dvs de metoder och den brist på respekt som skördar många oskyldiga, eller bara mindre skyldiga offer. Offer som kan få hela sitt liv raserat till följd av det dom utsätts för. Offer som kan drabbas av ett livslångt lidande och straff.
När det gäller tidningsmedia så blir sällan genomslaget lika stort. Det sneda maktförhållandet är dock lika snett och man kan bara nog bara spekulera i hur många offer kvällstidningarna skördat under årens lopp.

Ett aktuellt exempel

När detta skrivs i början på 2016 råkar jag se ett inslag som Uppdrag granskning gör där man ifrågasätter att de som granskas anlitar sk mediakonsulter. Jan Josefsson intervjuar en mediakonsult vid namn Paul Ronge och man visar upp olika situationer dels där den som intervjuas är i det vanliga underläget och slingrar sig mm och dels där den som intervjuas i några fall har fått lära sig att se till att underläget bryts i varje fall i viss utsträckning. Att helt utjämna maktbalansen till ett program som uppdrag granskning är ju i stort sett omöjligt, men förbättra sin situation kan man göra med genomtänkta strategier även om man saknar de stora resurser och den kunskap som journalisterna oftast har.
Här har vi en riktig soppa. Janne Josefsson och Uppdrag granskning gör allt de kan i detta inslag för att få det att framstå som suspekt att mediakonsulter anlitas för att den som intervjuas skall kunna hantera intervjusituationen. Man vänder sig mot alla medel som den intervjuade kan få lära sig för att förbättra maktbalansen och inte bara vara jagad och i underläge. Det är helt förskräckligt. Man vill helt enkelt behålla sitt enorma överläge. Man vill ha förvarslösa offer. Ändras maktförhållandet så blir möjligheten att göra braskande och svartmålande program mindre. Sällan lyser hänsynslösheten igenom så kraftigt som just i detta inslag. Uppdrag granskning och journalister i liknande situationer är proffs och tar till alla knep och metoder de kan för att se till att offret hamnar i och förblir i underläge. Att försöka svartmåla den som själv använder genomtänkta strategier är ett av de värsta skamgrepp jag bevittnat och att man gör det genom att påstå att man tjänar allmänheten är omoraliskt. Det är mycket egna behov egen prestige inblandad i detta och naturligtvis även pengar. Glöm inte att de som gör dessa program tjänar ganska bra på det dom gör, men kanske är det den egna egoförtärkningen som är mest viktig.
Samtidigt måste man säga att det hela också blir lite patetiskt. Janne Josefsson verkar lite desperat och förskräckt inför tanken att spelreglerna kan ändras. Han påminner lite om ett barn som plötsligt slås av tanken att "Hur ska det gå om jag inte längre är starkast i klassen." Han är ju emellertid en vuxen man och drar man ut konsekvenserna av hans hållning så är den obehagliga slutsatsen att han inte verkar ha någon som helst självinsikt och noll förståelse för den bakomliggande problematiken. För honom verkar det som helt självklart och riktigt att han och andra i media skall ha ett fullständigt övertag. Det finns en maktproblematik i detta som påminner om hur makt korrumperar i andra sammanhang. Med tanke på att han ofta granskar andra makthavare och tänkbar korruption är detta oerhört beklämmande. Tyvärr är han inte heller ensam. Hans hållning verkar vara tämligen spridd bland mediala aktörer
Jag vill ge en eloge till mediakonsulten Paul Ronge som jag tycker hanterar en svår situation mycket bra i detta inslag. För övrigt kan konstateras att Janne Josefsson nästan? lyckas med att inte som vanligt se föraktfull, anklagande, nedlåtande och aggressiv ut, men kanske beror det mest på att han möter en kompetent motståndare.

Kopierar varandra urskiljningslöst utan källgranskning

Ett stort problem är att media som kollektiv kopierar varandra fritt och okritiskt utan att den som kopierar själv granskar källan. Man verkar oftast ha en 100-procentig tillit till att andra företrädare agerat korrekt samt har korrekt underlag och dragit rätt slutsatser. Det innebär att en illa underbyggd och starkt vinklad medial nyhet kan spridas på ett sätt som kan vara helt förödande. Det här handlar tyvärr också om lathet och/eller brist på resurser. Man behöver nyheter och kopierar dem okritiskt. Tyvärr verkar detta gälla mycket ofta även när det gäller personangrepp och nyheter som misskrediterar en eller flera personer. I detta fall är pressen oftast mer klandervärd än TV.
Jag har ett exempel på ett fall då en person som då var politiker blev uthängd i media efter en några minuter lång intervju via mobil av en tidningsjournalist. Detta tillsammans med en mycket vinklad källgranskning ledde till ett allvarlig flera veckor lång förföljelse i samtliga lokala medier i den stad och det län där personen var aktiv. Ingen från övriga media såsom lokal radio eller TV ställde frågor direkt till personen ifråga utan man kopierade okritiskt det som den ursprunglige journalisten hittat på/kommit fram till. Till saken hör att just den journalisten ljög och fabulerade tämligen ohämmat. Vid intervjun ifråga sade tex den utsatte politikern att han hade vidtagit vissa viktiga åtgärder för att se till att han agerade korrekt. Citatet från journalisten i den ”nyhet" som presenterades SADE PRECIS TVÄRTOM nämligen att politikern ifråga vid en intervju hade sagt att han INTE hade vidtagit just dessa åtgärder. Alltså precis tvärtom!
För den som angrips på det sättet finns ingen som helst möjlighet att få fram att journalisten faktiskt far med osanning. Man är helt utlämnad och maktlös och lögnen kan på grund av osund kopiering spridas fritt i mediavärlden och utanför utan att en motbild är möjlig. Tyvärr vet jag från andra historier jag hört att ett sånt agerande och den typen av oärlighet inte är ovanliga. Just i det här fallet har jag tydliga bevis och VET vad som faktiskt sades under intervjun i fråga och också att politikerns uppgift om sitt agerande stämmer. Till saken hör dessutom att hela denna historia var en komplott där journalisten ifråga planlagt det hela tillsammans med några politiker i sitt eget parti där han enligt uppgift då var aktiv som medlem i dess ungdomsförbund. Det fanns ett underliggande syfte att hindra ett politiskt beslut och få fram ett annat genom att misskreditera politikern ifråga. Jag har direktinformation om komplotten från en av journalistens partikollegor som inte ville framträda själv med som ansåg hela komplotten grovt felaktig och omoralisk. Man kan bli mycket beklämd av den här typen av historier.

Om komplotter

Det är fullt möjligt för en journalist att som beskrivs ovan agera som ett ombud för andra intressen än de rent mediala. Grundlagsskyddet att källor alltid är skyddade gör detta mycket svårt att påvisa. Vilka en journalist väljer att tala med och KANSKE också göra tjänster är omöjligt att komma åt. Det är naivt att tro att sådant inte förekommer. Det KAN faktiskt vara så att en mängd nyheter och ageranden från mediala företrädare delvis styrs från helt andra håll än den redaktion han eller hon arbetar för. En redaktionschef eller ansvarig utgivare är oftast glad åt att få in bra storys. Om dessa är riggade är inte lätt att veta varken för redaktionschefen eller för de flesta andra och verkar en nyhet bra så spelar det nog mindre roll. Den/de som möjligen vet något saknar möjlighet att göra sin röst hörd och om dom kommer till tals så räcker det att en journalist förnekar anklagelser och hävdar att detta "bara är ett tips" eftersom ingen kanal finns för att vidta motåtgärder. Man kan möjligen hoppas att Internetvärlden ger något större möjligheter än förr att anlägga moteld när allvarligt maktmissbruk av det här slaget förekommer.
Just i det här fallet tror jag att tidningarna är betydligt värre än TV. Tidningar har större problem med nyhetstorka och mycket material att granska inför varje nummer. Det direkta behovet av säljande nyheter är mycket större än för TV, speciellt i jämförelse med Public Service. En redaktionschef är troligen glad och nöjd så länge säljande material kommer in från journalister och från övriga media. Man vet också mycket väl att risken för att någon skall kunna bestrida ett övertramp är i stort sett obefintlig. Tidningarnas behov av ett ständigt nyhetsföde gör att dom utan egen källgranskning kopierar i stort sett allt som kommer in om det ser intressant ut. Här finns också ett problem med pressmeddelanden som författas av någon utomstående. man tar inte sällan in dessa rätt okritiskt om dom verkar komma från en "betrodd källa"

Man väljer sina offer?!

Media kan välja fritt hur och vilka och vad dom skall granska SAMT vad dom publicerar. Man kan vara selektiva och avstå från granskning av någon specifik person eller gå in för att granska någon annan helt utifrån egna preferenser eller eventuella påtryckningar och ingen kan hitta bevis eller vägar för kritik i detta sammanhang. Jag tycker mig ha sett att det finns en selektivitet som ibland är rätt tydlig och som man ibland mer bra kan ana. Det är dock svårt att veta vad/vilka som väljs bort.
Drar man ut konsekvenserna av mitt resonemang blir det tydligt att media kan driva politik och påverka maktstrukturer genom att granska selektivt utifrån politiska och/eller andra preferenser. Man kan t ex försöka se till att vissa personer elimineras eller får svårt att vara politiskt aktiva. Samtidigt kan man lyfta fram andra. Det finns ju faktiskt positiv granskning också. Resonemanget knyter an till vad som sägs i det ovanstående om komplotter.
När det gäller påstående att man väljer sina offer så är det en personlig uppfattning som grundar sig på mycket vaga signaler. Det är ju oerhört svårt att påvisa att sådant förkommer. Jag har dock i diskussion med andra upplevt att min uppfattning delas av flera och med tanke på annat missbruk som förekommer och som är mer tydligt så vore det snarast osannolikt att den här typen av agerande inte är en del av dagens mediaproblematik.

Råd till dig som granskas av media

  • Först och viktigast. Gör allt du kan inom lagliga och moraliskt godtagbara ramar för att stärka din egen position och ha kontroll på situationen. Anlita gärna en mediakonsult. Du möter professionella "jägare" som kommer att göra allt för att du inte skall behålla makt och initiativ och som oavsett om du gjort något fel eller ej kan göra dig riktigt illa.
  • Om du vet att du gjort något fel eller brustit i ansvar så gör det du kan för att ställa saker tillrätta. Om det finns anledning så be om ursäkt till den/ dem du borde behandlat bättre. Försök inte att slingra dig undan ansvar, men låt inte media pressa dig utan ställ saker tillrätta på eget initiativ och på ditt eget sätt.
  • Ställ inte upp på en bandad intervju. Om du ändå gör det så bör du ha mycket på fötterna och vara garderad på olika sätt.
  • Om du säger nej till en intervju så gör det mycket kortfattat. Mitt råd är att du t ex säger följande. " Jag litar inte på er/dig. Jag tror inte att ni/du kommer att ge mig en rättvis behandling" Se vänlig eller neutral ut. Vänd dig mot den som frågar och sträck på dig lite. Backa absolut inte undan. Säg inte något annat som kan klippas till något ofördelaktigt utan bara detta och lämna helst lugnt situationen. Gå inte fort utan lugnt. Blir du förföljd i det läget så kan du ev peka på det som sker och med samma lugna attityd säga. "Vad skulle du tycka om någon förföljer dig så som du nu gör med mig?" Säg det på ett sätt som att du förväntar dig ett svar. Titta gärna uppfordrande på journalisten.
  • Om du låter dig intervjuas så ha helst med dig en person som stöd och som kan styrka din version om så behövs. Inte för att man har stor chans till bättre bemötande eller upprättelse när något blir fel, men en stödperson ökar din trygghet. Dessutom är risken för svåra intervjuövergrepp betydligt mindre om någon utomstående är med eftersom journalisten då eventuellt är lite mindre benägen till tydliga övergrepp.
  • Sätt en relativt kort tidsgräns innan intervjun och håll obönhörligt på denna. Det har flera fördelar. Dels tar du en del av initiativet och dels undviker du problemet med långa intervjuer eller intervjuer där tiden kan bli lång utan att du tänkt dig det. Långa utmattande intervjuer är ibland en del av upplägget/tekniken. Offret mattas ut och risken för osäkerhet och felsägningar mm ökar. Jag känner till en intervju som Striptease gjorde som enligt uppgift varade i 4-5 timmar och ledde till ett klipp på några minuter. Jag har själv varit bisittare/stödperson i en annan intervju som tog ca 2 timmar och som gjordes av en stripteasejournalist. I båda fallen klippte man samt använde kamerateknik och närbilder på ett mycket negativt och närmast kränkande sätt för intervjuoffret. Slutprodukten blev mycket kort och negativ. I den intervju där jag var bisittare så kunde jag lätt förutspå vilka delar dom skulle klippas fram. Till saken hör att båda de nämnda inslagen i Striptease enligt vad jag förstått var beställningsverk från utomstående aktörer. I några andra fall där jag känt dem som är måltavlor har jag reagerat mycket starkt just över kameratekniken som gjorde allt för att ge en så ful och negativ bild som möjligt.
  • Tänk på att vara välklädd och om du är kvinna kanske också välsminkad, men utan överdrift. I trängda lägen när du har svårt att svara och/eller får en riktigt knepig fråga kommer man sannolikt att just då ta närbilder som kan bli negativa och få dig att se mindre trevlig ut. Närbilder på hyn i ansiktet t ex med pormaskar eller andra brister och på nervösa handrörelser eller mimik samt dåligt genomtänkt klädsel är mycket vanliga. Har du för mycket smink kommer man att ta pinsamma närbilder av detta. Försök att undvika ovanor ”grimaser” och gester som kan ge ett osäkert och dåligt intryck. Ett bra sätt är att hålla händerna i knät och behålla dem där. Om du står så håll händerna framför dig och håll lätt den i ena handen med den andra. Gestikulera bara om du har lite koll på vad du gör.
  • Glöm inte håret. Gör det så snyggt som möjligt. Gå gärna på toa före en snabbt påkommen intervju och snygga till dig så gott du kan.
  • Kom ihåg att andas djupandningar ibland och gärna ta pauser som dock inte bör vara så långa att dom ger ett osäkert intryck. Tala gärna lite långsammare än du brukar. Om du märker att du börjar känna dig tillbakatryckt mot stolsryggen så luta dig lite lagom framåt och gör en utandning. Titta helst inte nedåt om du blir osäker. Du kan möjligen då ta en liten kort paus och kanske lägga huvudet lite på sned och se fundersam ut som att du tänker seriöst över ditt svar. Eftertänksamma pauser och gärna ett djupt andetag är bra när du får en knepig fråga. Helst bör du annars titta på den som intervjuar. Det finns dock ett problem här som har med kroppsspråk att göra. Om intervjuaren ser aggresiv och anklagande ut vilket vanligt så är det lätt att man svarar med att bli rädd eller osäker samt hamnar i försvarsposition. Då bör du sträcka på dig och inta en liknande hållning men gärna igen lägga huvudet en aning på sned och se fundersam och iakttagande ut på ett sätt som gör att intervjuaren känner sig sedd. Om situationen blir jobbig kan du gärna påpeka att han eller hon ser aggressiv eller anklagande ut och fråga varför på ett sätt som att du verkligen vill veta varför.
  • Om du känner dig mycket pressad så ställ gärna motfrågor, men mycket korta sådana som inte kan klippas sönder och missbrukas genom att förvandlas till något nytt. Samtidigt som du frågar så kan du luta dig lite lagom framåt och glöm inte att titta intervjuaren i ögonen när du ställer frågan. Att be om en precisering av en fråga kan vara lika verkningsfullt. Motfrågor och att be om preciseringar är ett sätt att ta tillbaka lite av initiativet. Läs mer om motfrågor i nästa avsnitt.

Råd till dig som intervjuas i direktsändning

Det är märkligt hur flata och lydiga intervjuoffer i stort sett alltid är. Man ställer upp på de oskrivna villkoren. Journalisten frågar och man svarar så gott man kan. I en ”snäll” intervju med syfte att ge en person utrymme att berätta om sig själv och sitt liv är detta givetvis ganska lämpligt och fungerar oftast mycket bra. I en granskande intervju är det oftast helt galet att ställa upp på ett sånt koncept. Man måste komma ihåg att när man ställer upp på att låta sig utfrågas så hamnar man automatiskt i underläge. Makten och initiativet ligger hos den som frågar. Genom att acceptera detta får du svårt om du får svåra frågor. Bara tanken på at du vid behov kan ställa en motfråga kan ge "råg i ryggen." Här nedan kommer jag att upprepa det så att det verkar tjatigt, men det är mycket viktigt och kan vara svårt att komma ihåg i ett trängt läge

  • Det första och viktigaste rådet är att bryta rollen att vara i svaromål. Ställ motfrågor eller begär klargöranden! När du ställer en motfråga luta dig lite framåt och titta intervjuaren i ögonen se gärna lite uppfordrande ut alternativt lägg huvudet en aning på sned och se fundersamt frågande ut, som att du verkligen undrar över det du frågar om.
    Några exempel på frågor. Vad vill du uppnå med den frågan? Kan du förklara syftet. Varför frågar du om just detta? Hur menar du? Kan du precisera vad du menar. Kan du respektera att jag inte vill svara på den frågan?
    Om du börjar få otrevliga frågor och om tonfall och mimik hos intervjuaren blir obehagliga kan det vara lämpligt att svara lite med samma mynt.
    Försöker du få mig att framstå i dålig dager? Varför vill du det? Har du ett behov av att sätta dit mig på något sätt? Har du svårt att respektera ett nej? Jag förstår inte varför du låter så anklagande. Varför gör du det? Är du redan övertygad om att jag gjort något fel eller olämpligt? Om det är så blir ju intervjun meningslös.
    Angrip gärna utfrågarens kroppsspråk. Du tittar på mig så anklagande. Du ser så föraktfull och misstänksam ut. Varför gör du det? Varför ser du så arg ut? Du tittar ju på mig som om jag luktar illa. Varför gör du det? Tycker du att det är en bra attityd? Vid den typen av motfrågor kan du eventuellt låta lagom mycket indignation komma fram i ansiktet. Luta dig i så fall gärna lite extra kraftigt framåt och titta intervjuaren i ögonen.
    Du kan också med fördel lämna sakfrågan genom att peka på processen i det som pågår t ex " Nu har du jagat mig i flera dar(veckor) och du tränger dig in i mitt liv mycket hänsynslöst. Behöver inte ni journalister visa folk respekt?" "Ingen annan jag känner skulle behandla mig på det här sättet. Gäller särskilda moraliska regler för er journalister?" "Vad skulle du själv tycka om att bli behandlad så som du nu behandlar mig?" Att avsluta med en fråga tar initiativet från den som vill fråga ut dig. Det finns många varianter av ovanstående som beror just på din hur egen situation ser ut. Det viktiga är att peka på processen i det som sker just nu och att ställa motfrågor.
  • Försvara dig aldrig! Börjar man försöka försvara sig eller förklara i hopp om förståelse så är man ”rökt”. Intervjuaren är vanligen alltför skicklig och fokuserad och målmedveten med vad han eller hon vill ha fram. Motangrepp med motfrågor enl ovan är en bättre metod.
  • Det kan vara bra att påminna sig att journalisten inte är en moralens väktare som är bättre än du och som har ”rätt” att ställa dig till svars. Inte sällan är nog tyvärr moralen hos journalisten ganska urholkad speciellt just när han eller hon arbetar granskande och utfrågande.
  • Tänk på klädsel, hår och utseende i övrigt. Är du i en studio är detta oftast inte ett problem men det finns ju andra direktsända intervjuer
  • Sätt gärna en kort tidsgräns om du intervjuas utanför studion.
  • Tänk på att inte tala för fort samt att ibland andas lite djupare med en kort paus.
  • Tänk på din mimik. Det skadar oftast inte att le ibland.
  • Tänk gärna på någon du tycker om och känner dig trygg med både innan intervjun och då och då under utfrågningen

Kommentar till intervjukulturen

Det är närmast obegripligt att det i stort sett aldrig verkar hända att någon ställer motfrågor i direktsändning i TV eller radio. I en bandad intervju så skulle motfrågor givetvis klippas bort eller redigeras till nackdel för den som intervjuas , men i direktsändning finns inte den möjligheten. Kanske är det så att den som skulle våga sig på att ifrågasätta genom motfrågor kan räkna med repressalier i form av extra granskning och mediadrev och att medias makt här upplevs tillräckligt stor för att sätta folk på plats och därmed i svaromål. Man kanske helt enkelt är för rädd och försiktig för att försöka att aktivt bryta det mycket dominerande mönster som råder.
Här behövs nog en mindre revolution. Kan man göra om en granskande intervju till en diskussion eller dialog så är säkert mycket vunnet och kanske blir rent av utfallet bättre för alla parter.
För egen del är jag så hjärtligt trött på journalister vars enda redskap verkar vara provocerande frågor som syftar till att ”sätta dit” den man intervjuar. Kanske börjar fler än jag känna likadant? Jag hoppas verkligen det. Det är fantasilöst och andefattigt och dålig journalistik som skadar mer än det gör nytta. Vi får rädda makthavare som varken vågar säga bu eller bä av rädsla för att sedan få äta upp det dom sagt om dom svarar rakt på sak. Speciellt farligt är det i riktigt svåra och kontroversiella ämnen som t ex jämställdhet och invandring och integration. Jag är övertygad om att framgångarna för SD skulle kunnat undvikas om journalister haft en bättre attityd. Vi hade då kunnat få en balanserad debatt och diskussion om det svåra ämnet migration och integration. Folk hade då kanske vågat tala om de svårigheter som både svenskar och invandrare kan uppleva utan att direkt bli stämplade som rasister. Media har ett enormt stort ansvar för ett flertal kvävda debatter där rädslan för felsägningar blir så svår och destruktiv att hela samhället drabbas.
Jag kan som ett litet kuriosum nämna att jag brukar hjälpa en kille från Sudan med hans läxor och studier. Vi har pratat om diverse samhällsfrågor. Den här killen som då var 18 sade en gång så här. Hur kan det komma sig att vi som kommer till Sverige kan tala om hur svårt det ibland är för oss, men att ni svenskar inte får tala om att det kan vara svårt för er utan att bli kallade rasister? Vi talade i sammanhanget också om SD som han inte har mycket sympati för, men han tyckte att han kan förstå att partiet finns och också att partiet växer eftersom debatten är så kvävd. Det är en fin kille. Han förstår att en kvävd debatt om invandring inte alls gynnar dem som kommer hit utan tvärtom gör skada. Han är nu Svensk medborgare.

Råd till dig som blir uthängd i media / utsätts för mediadrev

Dessa råd gäller de flesta som råkar illa ut i mediadrev. Det är bara ett fåtal som kan klara att ta striden under själva drevet. Man måste då vara en maktperson av det allra tuffaste och mest hårdhudade slaget.

  • Gör som strutsen och stoppa huvudet i sanden. Det du inte ser eller hör fastnar inte i ditt sinne. Avstå från att läsa tidningar , lyssna på radio eller se på TV tills det hela blåst över.
  • Unna dig att i möjligaste mån tänka att det som pågår rör egentligen inte dig. Det kan vara svårt, speciellt om du vet att du gjort ett misstag. Det är dock en slags ”skyddstanke” som kan hjälpa dig att låta det hela rinna av och kan få gå till historien. Saken är faktiskt den att drevet som sådant ofta HANDLAR MINST LIKA MYCKET ELLER IBLAND BETYDLIGT MER om journalistens egna behov. Behov av att bekräfta sin duktighet, att synas, att ha gjort ett scoop. I slutänden handlar det naturligtvis också om makt och pengar. För allmänhetens del är behovet huvudsakligen att få sitt lystmäte av sensationer och att tillfredsställa sina janteinstinkter. Det har inte med dig som person att göra utan om dåliga sociala spelregler. Jantelagen är läskig kraft som gör att vi gärna frossar i andras misslyckanden och den utnyttjas ibland skamligt mycket av vissa journalister.
    Om du tänker på allt detta och inser att drevet som fenomen huvudsakligen egentligen inte primärt har med dig att göra utan med fenomenet som sådant så kan du kanske ge det du vet att du har ansvar för mer rimliga proportioner. Att göra det är oerhört betydelsefullt för att kunna lämna det hela bakom dig. Tänk gärna på Toblerone och Mona Sahlin så inser du hur enormt en skitsak kan blåsas upp av folk som själva förmodligen har gjort mycket värre saker.
  • Undvik intervjuer och om någon jagar dig och du känner att du måste komma till tals så säg att du ställer upp i direktsändning om det är radio eller TV. Om det är en tidning säg att du kan skriftligen svara på frågor om du skriftligen garanteras att dina svar inte redigeras.
  • Om du kan så ta en time out och res bort till någon trygg plats och/ eller trygg person.
  • Låt någon god vän bevaka drevet åt dig om du tror att du behöver kunna kolla upp något i efterhand.
  • En viktig sak är att du bör vara mycket försiktig när det gäller att offentligt bemöta det du anklagas för. Eftersom man är i ett så stort underläge så är risken stor att man bara förlänger plågan genom att försöka försvara sig och bemöta angrepp. Journalisten/erna som jagar dig kommer att göra allt för att styrka och bekräfta sin sanning och det är den/dom som har övertaget. Det är oftast bättre att göra plågan så kort som möjligt.
  • Vet du att det är något du behöver ställa tillrätta så skall du naturligtvis göra det liksom om du behöver be någon om ursäkt. Det främjar också läkning. Gör det i så fall på ditt eget sätt och på ditt eget initiativ.

Råd 1 och 2 är mycket viktiga. Det är sant att ditt eget trauma kan bli betydligt mindre ju mindre du får i dig av drevets skriverier och utsändningar. Ju mindre du vet OCH ju mer du kan lasta över ansvaret för själva drevet på dem som skapar det och har behov av det, dessto större chans för dig att kunna komma ur jakten helskinnad. Kom vidare ihåg det jag sagt ovan att du aldrig kommer att få rätt eller kunna förklara eller förvara din situation under pågående drev.

Den som sig i leken ger

Det finns ett slags axiom/allmän inställning att den som blir eller är makthavare måste räkna med att bli utsatt för granskning. Visst är det rimligt och man bör ha detta i åtanke som maktperson. När det gäller politiker är situationen den att dom får makt av folket och är beroende av väljarstöd samt stöd i sitt parti. Deras makt är därför mycket villkorad och huvudsakligen beroende av annat än pengar och yrkesposition. Vad som emellertid är lite obehagligt är att det finns en janteaktig ton i begreppet att den som sig i leken ger får räkna med granskning. Ofta uttrycks det på ett sätt som har en underton att man får stå sitt eget kast eller möjligen t o m att man förtjänar det man ev råkar ut för. Det är dessutom parat med en föreställning om att det är rätt att trakassera makthavare på ett sätt som inte gäller mer ”vanliga” människor. Följden av den här inställningen bidrar till att mediadrev kan få orimliga proportioner. Inte minst när det gäller våra politiker har jag mycket svårt att tycka att det är rimligt att vi ser på makten med så negativa och oblida ögon. Jantelagen är i grunden destruktiv och vi bör alla hjälpas åt att ge den så lite plats som möjligt i vårt samhälle. Kanske borde vi snarare vara måna om att ge stöd till våra politiker. Dom har ofta ett mycket hårt och slitsamt uppdrag. Det arbete dom utför är med sina eventuella brister ABSOLUT NÖDVÄNDIGT för samhället som helhet och för allas våra liv. Utan alla dessa personer och det arbete dom utför riskerar demokratin att rasa samman
Det som vidare är mycket märkligt är att den allmänna inställningen att man bör granska makthavare INTE gäller våra toppjournalister. Med tanke på den mycket stora makt som numera innehas av dem som dominerar i mediasamhället är det synnerligen olämpligt att toppjournalstser undantas. Man granskar INTE varandra i media och ingen annan tycks inse vikten av att granska granskarna.

Granskarna granskas inte

Granskarna granskas inte. Mediafolk i största allmänhet undgår i stort sett helt kritisk granskning. Troligen av kollegial hänsyn.
Undantaget är i viss mån toppjournalister i TV och kanske även ett fåtal tidningsjournalister som ibland syns i TV. Däremot så granskas dessa TV journalister programledare, hallåor och tidningsjournalister som kändisar och INTE som makthavare vilket innebär en avgörande skillnad i hur granskningen går till. Detta är lite paradoxalt eftersom just dessa personer har extra stor makt just för att dom blir kändisar.
Att granskas som kändis kanske inte är så kul, men det är långt ifrån den typ av granskning som politiker och andra makthavare kan råka ut för. Ofta späder kändisgranskningen på kändisskapet och det kan vara kraftigt egoförstärkande speciellt när det innebär att man inte sällan också omskrivs på ett positivt sätt.
I TV världen cirkulerar till stor del ett begränsat antal personer. Många kommer igen i olika program och det är svårt att undvika att inte tänka i termer som kotterier och svågerpolitik. De som är med i nöjesprogram får givetvis betalt och det är en relativt begränsad klick man ofta ser där. Har du kommit in och är med i gänget så är du "inne". Du är med om inte för gott så kanske näst intill. Har man en påläggskalv som man vill hjälpa så kan man som programansvarig ge en bra skjuts framåt i kändiskarriären för den man vill hjälpa genom att låta personen framträda i ett TV program. Samtidigt stärks kändiskarriären för dem som redan är kändisar. Upphandling i konkurrens finns knappast, vilket i och för sig är helt begripligt, men problematiken förtjänar att lyftas fram

Makt korrumperar

Att inneha makt påverkar en person mycket kraftigt. Påverkan är sällan till det positiva och ofta korrumperande. Jag har sett det hända i ett flertal fall. Vissa kan hantera makten bättre än andra. Utan samhällets granskning skulle nog kanske avarterna kunna bli betydligt värre än de är. För min del vänder jag mig således inte mot granskningen som sådan utan mot den negativa och ibland föraktfulla attityd som den så ofta bedrivs med samt de metoder som så ofta används vilka kan skapa en mycket mer negativ bild än offret förtjänar.
Den egoförstärkning som makt ger är en viktig ingrediens i korruption. För mediafolk som blir kändisar är egoförstärkningen oftast mycket påtaglig. Även om vissa klarar detta bättre så är det oerhört svårt att inte drabbas på ett mindre positivt sätt.
Vi verkar leva i en naiv föreställning att mediafolk kan ha makt utan att bli korrumperade. Jag hävdar bestämt att detta är helt felaktigt och även farligt. Vi har helt enkelt alldeles för lite insyn och ser mest glättiga fasader av våra mer kända mediaprofiler. Det skulle vara utmärkt med en särskild del av media som granskar mediaföreträdare och deras liv arbetsmetoder och moral lika intensivt som grävande journalister granskar samhället i övrigt. Tyvärr skyddar grundlagen journalister i viktiga avseenden. Jag tror detta i vissa avseenden är viktigt, MEN det skyddar dem även från att bli upptäckta när dom kanske är inblandade i konspirationer eller har osunda källor. Det kan vara relativt lätt att påstå saker utan att egentligen ha grund för dem eftersom man inte måste redovisa källor.
Att inbilla sig att journalister i gemen har för hög moral för att missbruka sin makt är synnerligen naivt. Jag tror tyvärr tvärtom att dålig eller mycket vinklad källgranskning är tämligen vanlig. Det gäller att dag ut och dag in producera intressanta saker och då är misstag och övertramp svåra att undvika även om man skulle vilja det.
Som ett kuriosum kan jag nämna att jag känner en pensionerad professor i ett populärvetenskapligt ämne som inte sällan lockar till skriverier pga att det har stort positivt intresse för allmänhet och läsare. Vi diskuterade vid ett tillfälle hur media kan felvinkla, överdriva och ibland fara med osanning. Han berättade att han vid ett ganska stort antal tillfällen i sin karriär varit intervjuad och omskriven och då på ett positivt sätt. Samtidigt var hans kommentar att han INTE KAN MINNAS ETT ENDA TILLFÄLLE då inte journalisten gjorde våld på sanningen eller vinklade den på ett sätt som gjorde att det som skrevs inte blev korrekt eller tom fel. Han antog att detta gjordes för att öka intresset från läsekretsen genom att man spetsade till saker och tummade på fakta. Om det i sådana fall då man skriver om positiva saker så ofta tummas på sanningar. Hur mycket tummas det då inte på sanningen när man vill hänga ut folk i media.

Det som inte syns eller hörs finns inte

Vi är oerhört sårbara och påverkbara i förhållande till medial påverkan och framförallt då radio och TV. Vi förleds att tro att det som presenteras utgör en sann bild av verkligheten. När något presenteras som låter rimligt och sannolikt inser vi inte att det inte är en sann bild i varje fall inte om vi saknar egna referenser och kunskaper om det vi ser och hör. Vi betraktar det som inte presenteras som om det INTE finns. Detta är helt normalt, men medför svåra problem i en värld där media styr så kraftigt. Kanske upprepar jag mig när det gäller detta, men det förtjänar att sägas många gånger eftersom det är oerhört svårt att värja sig mot. Jag kan bara åter betona vikten av att vara kritisk som läsare, lyssnare och tittare. TRO INTE BLINT på det som sägs eller visas. Även om det verkar troligt att det kan stämma bra med verkligheten så finns kanske en helt annan bild som du inte ser eller hör och som KANSKE är mycket långt från det som presenteras eller rent av skulle kunna ge ett helt motsatt intryck.

Kvävd debatt i Sverige

Det är extremt lågt till tak i det svenska debattklimatet. Jag har svårt att själv jämföra med andra länder i västvärlden och kan bara konstatera att utifrån det jag hört av andra som vet mer så sticker Sverige ut i det här avseendet och att det i vårt land finns ett ovanligt starkt tryck att inte yttra sig på något sätt som ger möjlighet till att man blir svartmålad och får på sig obehagliga epitet som tex rasist eller något i den stilen. Om det möjligen är lika illa i något annat land så är det naturligtvis inte något att glädjas över. Tvärtom får man verkligen hoppas att det är bättre på andra håll.
Störst ansvar för det ogenerösa debattklimatet har naturligtvis TV media som på ett så dominerande sätt styr över vad som är opportunt eller inte. Det finns nog inte någon/några enskilda personer som direkt är ansvariga för det repressiva klimatet i debatten utan det är troligen ett kollektivt fenomen där man följer varandra i flock och där journalisterna delvis själva är offer för den rådande repressiviteten.
Det negativa debattklimatet har byggts upp successivt i takt med att TV media utvecklats och ökat sin dominans. Detta är eländigt för oss i Sverige och har ställt till mycket problem inte minst politiskt. Framförallt har det som nämnts ovan drabbat svåra kontroveriella debatter såsom t ex frågan om invandring/migration och jämställdhet.
Jag vet inte hur många gånger jag under de senaste 10-15 åren hört någon jag träffat och/eller känner närmare säga saker i anslutning till ämnena invandring respektive jämställdhet av typ detta. ”Jag tycker så här och så här, men det vågar jag inte säga öppet för då riskerar jag att bli kallad rasist alternativt hängas ut som kvinnofientlig.”
När människor inte får möjlighet att på ett konstruktivt tala om och processa svåra problemställningar av det slag som t ex invandring och integration utgör så drabbas hela samhället mycket negativt. De som gynnas är extrema krafter av typen Sverigedemokraterna mfl som ligger så långt från vad som är moraliskt acceptabelt att dom faktiskt skiter fullständigt i vad folk tycker. Dessutom blir det då så att ”vanliga människor” tycker det är BEFRIANDE när någon trots mediatrycket vågar lyfta på locket och säga rent ut vad dom tycker. Man kan faktiskt tycka att detta är befriande som fenomen även om man inte håller med i sak eller faktiskt tycker illa om det som sägs.
Det som är extra knepigt när det gäller just invandringen är att de flesta som yttrar sig offentligt är så långt från den verklighet som vanligt folk lever i. Det är ju inte politiker och myndigheter som står för det egentliga integrationsarbetet utan det är invandrarna själva och alla de medborgare dom möter som lever i en vardag där dom skall anpassa sig till den förändring och det annorlunda samhälle som invandringen skapar. Det är vanliga medborgare i små samhällen som Norberg, Gimo, Ljusnarsberg, Överkalix m fl som gör jobbet och oftast har dom inte haft ett dugg att säga till om i frågan om hur många som det är möjligt att assimilera och integrera på ett acceptabelt sätt i just deras samhälle. Just små samhällen är betydligt mer sårbara ifråga om förändring och det finns samhällen i Sverige där man plötsligt har en mycket hög procent migranter utan att befolkningen kunnat påverka det på något som helst sätt. Här krävs faktiskt förståelse och respekt från oss alla för den svåra uppgift som en sån förändring kan medföra. Dom som yttrar sig mest kategoriskt och repressivt är dessutom ofta välbärgade medelklassmedborgare som lever långt ifrån den vardag som folk har i invandrartäta områden.
När det gäller våra politiska makthavare har det repressiva debattklimatet en förödande effekt på så sätt att de flesta politiker numera inte vågar säga varken ”bu eller bä”, dvs man kan snart inte höra någon uttrycka en riktig åsikt eller svara rakt på en fråga av rädsla för följderna. Inte konstigt att politikerföraktet då ökar. Här kan man verkligen längta efter en helt ny attityd från mediaföreträdare som intervjuar och frågar ut våra folkvalda. Betydligt mer av dialog samt respekt och normal positiv nyfikenhet skulle vara oerhört befriande. Man kan bli hjärtligt trött på alla som intervjuas eller debatterar och som hela tiden försöker uttrycka sig så försiktigt och diplomatiskt att dom egentligen inte säger nästan nånting av värde.

Svågerpolitik, Kollegialitet och Kotterier. Mediamaffia?

Svågerpolitik, kollegialitet och kotteribildning är något som jag tror de flesta kan se finns i mediavärlden om man granskar den med lite kritiska ögon. På underhållningssidan i TV är detta kanske mest tydligt. Samma kändisar roterar runt i olika program och man skapar också kändisar genom att gynna någon uppåtgående artist, utomstående journalist eller annan professionell tyckare samt ibland även någon före detta journalist i det egna mediet.

I TV på nyhets- och samhällsdebattsidan är det vidare ett relativt litet antal personer som ständigt syns eller hörs och inte sällan i varandras program. Här förekommer inte bara journalister utan även andra professionella tyckare och ibland kändisar av annat slag. Ofta återkommer samma personer gång efter gång utan större variation.
Mediasamhället har en egen maktstruktur som vid sidan av demokratin har stort utrymme att skapa sina egna villkor och i många fall utan att bli ifrågasatt kan agera helt ostraffat efter eget gottfinnande. Man granskar inte varandra kritiskt. I stället stöttar man varandra och lyfter ibland fram varandra som viktiga och betydande. Man tar okritiskt till sig andras nyhetsmaterial utan egen djupgående granskning. Man kan samarbeta i hemlighet med andra maktstrukturer och andra makthavare utan att någon har möjlighet att ifrågasätta detta utom i mycket ovanliga och uppenbara fall. Det som kallas ”källor” och som inte får efterforskas kan mycket väl vara lobbyister och maktstrukturer som tillåts/har möjlighet att använda media för sina syften genom att de har ”rätt” kontakter.

Nu tänker jag sticka ut huvudet ordentligt och kommer väl att få sota för det, men det finns faktiskt en viss anledning att i extrema fall jämföra det mediala samhället med en Maffia. Man har en egen ganska opåverkbar maktstruktur som inte styrs demokratiskt även om en viss sådan kontroll finns när det gäller public service. Samtidigt kan man i extrema fall som vanlig medborgare eller framförallt som politisk eller annan makthavare drabbas lika hårt av vad en journalist gör som om man utsätts för en maffiatorped. Rädslan kan vara lika stark och förödelsen av ett liv lika stor som när maffian förstör eller hotar förstöra någons tillvaro. För vissa personer, t ex politiker eller andra makthavare kan hotet om att bli uthängd igen finnas resten av livet. Att få skyddad identitet efter sådana övergrepp går naturligtvis inte. Det är vidare inte alls säkert att det finns bara sunda ”sk samhällsnyttiga” motiv bakom en medial förföljelse eller ett drev. Andra krafter som har egna motiv kan mycket väl finnas i bakgrunden. I maffiavärlden kallas väl det köpta tjänster.
Det är svårt att förstå samhällsintresset i att ruinera någons liv, men man kan som sagt ”inte göra omelett utan att knäcka ägg.”

Ett aktuellt exempel när detta skrivs

I skrivande stund, januari 2016 har jag ett bra exempel med anledning av Aftonbladets granskning av Kommunals verksamhet. Exemplet är skrämmande då det visar hur små medel ger stort utslag. Det var en ren slump att jag råkade se en presskoneferens som hölls av Kommunal på eftermiddagen den 14 jan. På grund av detta kunde jag jämföra den info som gavs där och i Rapport senare på kvällen. Utan denna info hade jag i likhet med de flesta trots min kritiska hållning sannolikt "gått på" den svärtade bild som Rapport gav. I mina ögon visar det hela på betydligt större omoral hos Svt än hos Kommunal eftersom Svt har ett stort genomslag och det betyder mycket för oss alla hur dom agerar.
Det bör framhållas att det jag skriver på intet sätt är ett försvar för misstag som begåtts av företrädare för Kommunal.
När man sett den presskonferens som Kommunal gav den 14 jan och därefter hur Rapport redovisade detta så blir man emellertid förskräckt över hur rollen som nyhetsförmedlare missbrukas. Man klipper och kommenterar på ett sätt som ger en betydligt värre bild än den som framkommer på presskonferensen. På ett sofistikerat sätt klipper man bort delar av det som sagts. Klippen märks naturligtvis inte alls för tittaren.
På presskonferensen medger Kommunals kassör att han farit med osanning i ETT fall. Rapport klipper bort halva meningen och ger i stället bilden av att han varit allmänt oärlig. Vidare medger kassören att han varit alltför generös med alkohol vid fester. Rapport tar in hans medgivande om detta och klipper sen direkt därpå in bilder från en fest med porrstjärnor som ett utomstående eventföretag haft på Kommunals restaurang. Inget som framkommit ger vid handen att dessa två nyheter har ett direkt samband. Det intryck som tittaren ofrånkomligt får är dock att kassören varit på porrfest. På presskonferensen framkom emellertid att de 2 festerna med porrinslag är misstag i verksamheten där en utomstående entreprenör agerat på egen hand och att detta inte har direkt med Kommunals verksamhet att göra. Bilden av kassörens agerande blir med detta sätt att klippa och rapportera mycket ful och svartmålande.
En kollega som sett samma inslag reagerade också på hur kameratekniken användes. Här är ett direkt citat från hans mail till mig om detta: "Såg förresten intervjun med den ekonomiansvarige i Kommunal, hur kameran fokuserade på hans nervösa händer. Jag studsade inför den smaklösa dramaturgin. Han var så att säga redan rökt och därmed ofarlig så det var bara att dra ner byxorna på honom."
Medan Kommunals misstag förmodligen har relativt liten betydelse för allmänheten så har Rapports agerande mycket stor betydelse för alla oss tittare och är därmed betydligt mer allvarligt. Få ser presskonferensen, men många ser Rapport. Det här är ett medialt övergrepp som tyvärr är vanligt. Man klipper för att ge en så upprörande bild som möjligt utan respekt för person eller sanning. Man väljer dessutom här liksom brukligt ut de fulaste bilder man kan på offret.

Kanske vill vi inte veta?

Vi lever i ett samhälle där media dominerar alltmer. Samtidigt blir vår tillvaro mer och mer digitaliserad. Det vi får oss till dels och upplever via media och digitala plattformar är en yta som vi oftast tar in utan att se eller veta vad som finns därbakom. Vi får på gott men ibland även på ont mängder av information. Det är lätt att bli missledd att tro att ytan vi ser är sanningen. Det är i det avseendet stor skillnad på den digitala verkligheten och vår vanliga 3 dimensionella verklighet.
När vi ser nyheter och granskning i media blir detta ett problem. Ibland döljs helt andra sanningar bakom den bild vi får oss till livs. På sätt och vis är det på samma sätt med mycket i vår moderna tillvaro där framförallt vi i väst lever långt från den basala verklighet som finns i enklare samhällen, t ex i mer "primitiva" samhällen där odling och kanske jakt ingår i vardagen.
Jag har en jämförande bild som jag tycker är ganska belysande.

I våra butiker möter vi varor som är snyggt och lockande förpackade, t ex kött som i sina förpackningar kan se smakligt ut. De flesta tänker inte på och vill kanske helst inte tänka på det lidande som kan finnas bakom en snyggt förpackad köttbit.
För den som varit i ett slakthus och som sett hur djur transporteras och som hört deras skrik när de hanteras på ett inte sällan hänsynslöst sätt och som hört skriken när de känner blodlukten i slakthuset så är köttbiten i butiken inte lika lockande. När man öppnar den så kan den ibland lukta fränt och obehagligt vilket förmodligen beror på bl a stresshormoner.
Vet man hur det ser ut bakom granskande program och hur nyheter friseras till att bli förpackade så att de är så intressanta och engagerande som möjligt så blir jämförelsen med köttbiten i butiken ganska talande.
Kanske vill vi dock helst bara se den fina ytan och kanske vill vi helst inte själva hålla i kniven när ett djur slaktas utan njuta av köttet och slippa den bakomliggande verkligheten.

En avslutande reflektion

Det känns lite läskigt att skriva och publicera detta. Jag skulle naturligtvis önska att det inte behövdes, men som jag nämner i inledningen så är det märkligt och skrämmande tomt på internet beträffande kritisk granskning av media och i samhället i övrigt är sådan kritik i stort sett obefintlig utom ibland i privata sammanhang. Hur kan det vara så? Hur kan media undgå granskning nästan till 100%? Hur kan mediadrev och häxjakter överhuvudtaget försvaras i ett modern samhälle? Hur kan mediala företrädare som oftast gör sådant på ett så onyanserat sätt säga att dom fullgör en samhällsuppgift? Hur kan det komma sig att folk i allmänhet inte reagerar på missförhållanden som jag finner rätt tydliga? Kanske är det så att jag som hela mitt vuxna liv arbetat med kommunikation och ofta mycket subtil sådan i mitt arbete som Gestaltterapeut ser mer än de flesta? Jag tror dock att många ser och reagerar på problem med medial information, men att man inte drar till räckligt långtgående slutsatser och inte heller ser någon möjlighet att göra något åt det man reagerar mot.
Jag är obehagligt medveten om att jag kan riskera att i min tur bli utsatt för mediala aktörers försök att svartmåla mig som ett försvar och kanske hämnd och jag kommer då att vara lika sårbar och maktlös inför ev lögner och överdrifter som alla andra är när media vill komma åt en person. Jag kan då bara hoppas att folk i allmänhet kan förstå och se sambandet mellan det jag skriver här och förekomsten av sådana ev repressalier.
Av och till har jag tänkt att jag kanske överdriver, men det tragiska är att jag vid genomläsning av det ovanstående visserligen ser generaliseringar. Dessa är svåra att undvika, men för övrigt ser jag inga överdrifter och kanske är det rent av ibland värre än det jag lyfter fram. Skrämmande är också att när jag läser det jag skrivit blir det ännu tydligare även för mig själv att man är så oerhört maktlös, att maktbalansen till medias förmån är så total och att så mycket kan finnas under ytan som vi aldrig kan upptäcka pga den frizon som media har och tyvärr?? möjligen måste ha eftersom alternativet kanske är ännu värre.
Som det nu är är det bara mediala aktörers egna påståenden som talar för medial objektivitet och god etik. Det finns ju inga andra samhällsaktörer som har någon som helst reell makt i förhållande till media och ingen kan annat än genom påståenden som mina göra någonting åt hur det ser ut.
Vid genomläsning av ovanstående ser jag också att jag i visa fall upprepar mig så att det ibland kan verka lite tjatigt. Jag väljer att låta det vara så eftersom det som upprepas förtjänar att sägas många gånger.

PO Sylwan

 

Copyright © 2016, Per-Otto Sylwan, Uppsala Sweden. All rights reserved.

Du kan nå Samtalspartner via telefon: 018-51 03 62 samt 0708-55 85 33 eller via e-post:  po@samtalspartner.se

Tillbaka till topp

 

 

Samtalspartner Sweden, Musikvägen 34, 756 50 Uppsala
Tel: + 46-18-51 03 62 or +46-708-55 85 33

Copyright © 2016 Per-Otto Sylwan

susnet.nu - statistik och besöksräknare

Totalt antal besökare:
Antal besökare denna månad:

Till TV4

Till TV3

Till Svenska Dagbladet

Till Dagens Nyheter